Daniel Johansson
När jag (Brandon) flyttade till Mariestad och började jobba inom hemvården mötte jag en kille i korridoren. Jag hälsade, han hälsade tillbaka – inget märkvärdigt. Bara ett vanligt "hej".
Men så, en dag, kliver han in i arbetslokalen och börjar spexa som om det vore audition till Talang. Då tänkte jag:
"Okej... den här snubben är som jag. Fast värre."
Allt tog fart när vi – jag, Daniel och Ghaz – hamnade i samma arbetsgrupp. Det var då hemvården blev… lite mindre trygg, om man säger så. Vi hade kul. Kanske för kul. Så pass att chefen till slut tog ett snack med oss och bad oss att lugna ner oss lite.
Gjorde vi det?
Nej. Inte ens lite.
Och tur är väl det – för det här är vänskap som byggts på skratt och trams. Och nu får vi den stora glädjen att ha Daniel här idag, inte bara som vän, utan även som Toastmaster.